På en stor amerikansk hamburger-kedja utspelar sig följande: en man och en kvinna köper mat och dryck men hamnar strax efteråt i luven på varandra.
I stundens hetta kastar kvinnan sin läsk på mannen, en läsk som hon några sekunder senare halkar i. Hon stämmer den amerikanska hamburgerkedjan för vårdslöshet eftersom de inte fort nog torkat upp den utspillda läsken. Hennes roll var noll.
Hur gräsligt oansvariga får vi lov att bli? Det är förkastligt att inte ta ansvar, det skulle vi alla skriva under på. Ändå har det blivit vår vana trogen att bete oss precis så. I vårt desperata försök att byta ångest mot ilska skyller vi sprickan i vasen vi precis tappat på den som "hänsynslöst diskat den skör i diskmaskin".
Redan innan vi hunnit känna skuld har vi lyckats med konststycket att ljuga för oss själva.
Men ännu jävligare är det att inte klara av att bära det högst medvetna ansvaret och besatt söka en skyldigare skyldig. När jag konfronterar en man från Provisoriska IRA om deras skuld i bombattentatet på Shankill Road, där tio personer miste livet, svarar han: de började!
I metadebattens skuldbeläggande bleknar händelsen på Utøya på ett bryskt sätt. I min dotters motvilja att städa för att de kompisar som nu har gått hem också har använt lekleran glömmer hon förmånen att ha leklera att ta fram när kompisarna kommer.
Min killes pinsamma försök att beskylla mig för att Ipaden, som han själv packat i väskan vilken han i sin tur själv packat in i bilen, är trasig för att...ja...våra väskor låg också där!
När vi faller av cykeln är det cykelns fel och när vi kuggar en tenta har lektorn brutalt misslyckats. Vi skickar ett mail som aldrig når mottagaren men det kan såklart aldrig vara avsändarens fel att budskapet inte nådde hela vägen; avsändaren hade ju tryckt på sänd i god tro.
Hetsen att söka ansvar hos andra har blivit en tävling värre än båt, hus, bil. Genom att bestraffa andra med skuldplus kammar vi själva hem poäng.
Hur sexigt vore det inte om vi började ta lite ansvar? Lite mer "Hallå, det var jag!" i livet skulle göra oss så sabla gott! Vi vinner inte bara lösningar, vi vinner framförallt respekt. Å jag kan börja: det var jag, och tyvärr ingen annan än just jag, som slog igen bakluckan på Ipadjäveln. Förlåt.